translate

måndag 17 november 2014

Offer

Vare sig någon begår ett våldsbrott, en kränkning, en våldtäkt eller om personen inte lyckas genomföra dessa brott fullt ut finns där ett offer. Ett offer som måste lära sig att leva med det han eller hon utsatts för eller var på väg att utsättas för.
Att vara ett offer där gärningsmannen inte lyckats fullborda sitt brott är inte ett mindre offer för det. Att ständigt minnas den där stunden och rädslan och alltid gå igenom scenarior i huvudet om vad som kunde hända är nog så tufft. I helgen hände detta en tjej som jag inte känner så väl men som jag har lite kontakt med. Hon blev förföljd och jagad av en man. Hon sprang för sitt liv genom skogen. Han kom aldrig ifatt henne. 
När hon beskrev den där stunden, rädslan och paniken mindes jag när jag själv hamnade i en sådan situation för några år sedan. Jag bodde i Jönköping och hade varit hos mina föräldrar då min far fyllde år. Det var en sen kväll i mars. Jag skulle cykla hem, men det var så galet dimmigt denna kväll att jag inte vågade cykla på den trafikerade vägen utan cyklade längs med gångvägen vid vätterstranden. Det var alldeles tyst och stilla. Dimman var så tät att man inte såg mer än ett par meter framför sig. Så plötsligt dök de upp - flera siluetter framför mig på gångvägen. De stod i sidled och tog upp hela gångvägen. Helt tysta var de och jag förnimmade ondskan hos dem direkt. Jag kastade mig åt höger för att komma förbi dem men cykeln fastnade. Jag hade hamnat i sanden. Och tramporna tog stopp. Jag ställde mig upp och tog i men cykeln rörde sig inte. Siluetterna närmade sig och stod i en halvcirkel runt mig. Paniken växte. Och ilskan just då. Vad gjorde de där? I dimman? Sent på kvällen? Jag slängde fram cykeln framför mig och tog spjärn igen med foten.
"Vad gör du din fitta?" Sa en röst intill mig. Precis intill mig var den. Någon höll handen på min pakethållare. 
"Din hora, vart fan tror du att du ska?"
Jag vet inte om det var samma röst. Adrenalinet pumpade i mig. Det fanns inte tid att se mig omkring. Det fanns inte tid att se vilka de var. Jag såg bara tramporna och styret. Jag tog i och jag kom loss. Jag kände handen på pakethållaren hålla emot men sedan tappa taget. 
Fötter. Massa fötter som sprang i dimman bakom mig. Röster som ropade hotande efter mig. "Fitta!" "Hora!" 
Jag var arg och skrek "dra åt helvete era jävla as!" Jag minns de där orden. Som igår. Så sköljde rädslan över mig. De sprang fort nu. De var arga. De skrek men nu tog jag inte in vad de skrek. Jag hade en rondell framför mig. Jag var tvungen att ta mig över den. Kom det bilar nu skulle jag tvingas stanna och de skulle ta mig. Jag slängde mig över med cykeln en hårsmån från en bil som kom körandes. Ropen dånade bakom mig men fotstegen stannade. De stannade där på vätterstranden och blev kvar i dimman. Jag cyklade hela vägen hem som om de fortfarande jagade mig. När jag till slut stannade tittade jag för första gången upp bakom mig. Jag var ensam. Kroppen skakade. Jag grät okontrollerat. Och sedan den dagen har tankarna alltid funnits där. Vad hade hänt om de hade fått tag i mig? Hade jag ens skrivit det här?

Jag polisanmälde aldrig händelsen. 

1 kommentar:

  1. Nu kan jag kommentera :) Tråkig historia :(

    SvaraRadera

Lämna gärna ett meddelande. Då blir jag glad! :)
Ev. spam och dyl kommer att plockas bort.