translate

onsdag 6 februari 2013

Att leva med funktionshinder

Nu blir det lite allvar här på bloggen.
Jag brukar inte skriva om för privata delar i livet men en sak som jag tänkte skulle få ta lite mer plats här är någonting som jag bär på men som inte syns så väl, och som oftast inte märks om man träffar mig flyktigt. Jag är nog mer mogen att prata om det nu. Jag skäms inte längre.

För tre år sedan så började nämligen någonting som jag aldrig kunde förutse. Det var början på min hörselskada. Eller hörselnedsättning, som jag hellre vill kalla den, för det är ingen skada, jag har inte fått den genom att utsättas för höga ljud på en konsert eller så. Den är helt enkelt ärftlig, åtminstone är det vad läkarna tror.

Jag hade perfekt hörsel fram till när det hela började den där dagen i januari 2010. Jag minns det som igår. Jag satt i soffan, det var kväll och barnen hade gått och lagt sig. Så hörde jag det där tjutet och bruset i höger öra. Tänkte som vanligt att det var tillfälligt. Att det skulle släppa om ett par minuter. Men det har stannat kvar. Ända sedan den dagen i januari 2010. Det kommer alltid att finnas där.

Efter ett par månader gick jag till vårdcentralen och fick en remiss till hörcentralen där jag fick göra bl a ett hörseltest. Det visade sig att jag hade nedsatt hörsel och att min tinnitus hörde ihop med den. Men på mitt vänsteröra var hörseln perfekt, därför tyckte de inte att jag behövde hörapparat, eftersom mitt friska öra skulle kompensera för det.

Det närmade sig sommar. Och även denna dag minns jag som igår. Det var i maj/juni. Vi satt vid matbordet och åt när jag plötsligt upplevde samma sak som den där vinterdagen. Det tjöt. Det brusade. Det surrade. I. vänster. öra. Det. friska. örat…. Det tjöt. Det slutade inte.

Jag ville bara gråta. Rädslan skrek åt mig att samma sak höll på att hända med mitt friska öra. Efter semestern gjorde jag ett nytt hörseltest och vänsterörat hade blivit lika kass som högerörat. Ja de hade båda blivit sämre än vad högerörat var på vårens hörseltest. Audionomen fick göra om hörseltestet, för överläkaren trodde att det var fel när han såg det. Det kan inte stämma! Sa han till henne. Det kan omöjligen gå så fort. Men det kunde det. På mig kunde det tydligen det. Eftersom mitt “fall” var så annorlunda och “aggressivt” fick jag därför gå hos överläkaren fortsättningsvis.

Under hösten provade jag ut hörapparater och när jag fick dem… Det går inte att beskriva. Plötsligt kunde jag hjälpligt höra bättre igen, även om det många många gånger är svårt. Jag får ofta be personer ta om det som de sagt ändå. Men tar jag ut mina hörapparater, då märker jag skillnaden. Då hör jag inte ett ord av vad min dotter säger. Jag ser bara läppar som rör sig och ett lätt mumlande. Jag hör inte brandlarmet om det går hemma på natten. Jag hör inte om min dotter ropar från sitt rum på natten. Kanske är det därför jag ofta låter henne sova hos mig ibland på nätterna. För tryggheten är lika viktig för mig som för henne.

Det är bra hörapparater jag fått. De varken känns eller syns så mycket.

Trots hörapparaterna får jag oftast ha text-TV på för att kunna hänga med i de program jag vill se. Sitter jag i bilen kan jag oftast inte lyssna på radion, för det är så mycket andra ljud från motor, vägbana mm som gör att jag inte kan höra. Det blir för jobbigt. Mina öron är känsliga för för mycket intryck nu.

Jag älskade musik. Jag lyssnade alltid på musik. Nu orkar jag knappt göra det längre. Det blir för mycket ljud, och vissa ljud hör jag ju inte, så ofta låter musiken falsk i mina öron. Det är en jäkligt stor sorg att inte kunna njuta av musik på samma sätt längre.

Att gå på krogen. Jag funderar över om jag ens har varit på krogen en enda gång sedan mitt funktionshinder började. Jag tror inte det.

En del frågar hur min tinnitus är. Om det inte stundvis är tyst. Men den finns där. Alltid. Den låter som om någon dammsuger omkring mig. Dag som natt.

Det var väldigt jobbigt första tiden. Jag hade svårt att sova. Jag hade konstant huvudvärk och spänd nacke och axlar. Vid stressiga stunder så blir det värre så klart. Då blossar det liksom upp igen – ochdet blir ännu svårare att försöka sluta lyssna på det. Då är det svårt att koppla bort det.

Under föräldrarledigheten har jag fått lite lugn och ro för mina öron tror jag. Jag har inte riktigt märkt av om hörseln blivit sämre. Sedan jag började jobba igen efter årsskiftet så märker jag att det blivit skillnad. Jag har fått höja volymen mer än vad behövt tidigare. I nästa vecka blir det därför dags igen för ett hörseltest. Jag hoppas att det inte blivit alltför mycket sämre.

Ni kan väl hålla tummarna lite åt mig?<3

2 kommentarer:

  1. Tack för att du berättar, jag har ju sett, men inte velat fråga har nånstans tänkt att du berättar när du är redo. Blir ledsen för din skull, främst med att inte lyssna på musik och höra sina barn. Jag håller tummarna jättemycket för dig! kram

    SvaraRadera

Lämna gärna ett meddelande. Då blir jag glad! :)
Ev. spam och dyl kommer att plockas bort.