Sämre hörsel och att jobba med sig själv

Så var det gjort. I måndags gjorde jag nytt hörseltest, det var två år sedan sist, så det var dags.
Det visade sig ha blivit något sämre. Jag fick mycket svar från läkaren, på både gott och ont. Jag har väl på något sätt inte velat ta in hur min ärftliga hörselnedsättning faktiskt begränsar mig, och att jag måste förlika mig med det. Det är tufft. Riktigt jobbigt. En del arbetsmoment som jag trivts med, måste jag lägga åt sidan helt nu. Jag har alltid gillat att ha kundkontakter men det blir svårare nu. Jag hade väl någon slags tillit till att hörhjälpmedel skulle fixa det åt mig, men det är inte riktigt så enkelt. Enligt läkaren så är min hörselnedsättning+tinnitus av en väldigt besvärlig karaktär och det är viktigt att jag lyssnar (haha) på mig själv och inte tror att jag kan göra allt som jag kunde göra när jag var normalhörande. Jag måste försöka tänka att jag inte är en sämre människa för att jag inte klarar alla arbetsmoment. Att jag fortfarande har lika stort värde med mitt funktionshinder. Men cheeze vad det är svårt. Att ha ett funktionshinder som inte syns är en utmaning. Jag vill inte vara en person i centrum som skriker “kolla på mig, jag måste bara tala om för dig att jag är hörselskadad”. Men många gånger känner man att man egentligen behövt förklara det för människor man pratat med. Det är inte roligt att behöva fråga om hela tiden vad folk säger. Då blir de lätt irriterade och kontentan blir att man upplevs som oengagerad i samtalen.

Om en vecka ska jag träffa en kurator från hörselvården, de är ofta med ute på arbetsplatsen och ser över hur man kan förbättra arbetsmiljön, vilka hjälpmedel man kan behöva osv. Jag hoppas att det blir ett bra möte.

Så, för att avsluta det här inlägget slänger jag in ett “jag i centrum”-mantra:

“Hej! Jag heter Marie och jag är hörselskadad. Det är tre år sedan jag hörde normalt nu.”